23 april 2010
I sinom tid
"Så småningom" är väl betydelsen av det underliga uttrycket " i sinom tid". Svensk etymologisk ordbok/714 (Projekt Runeberg) Author: Elof Hellquist: "I s i n o m tid"...har bevarats i språket på grund av det äldre bibelspråkets inflytande, t. ex. Sal. Ordspr. 25:11: ´Ett ord i sinom tid taladt, är såsom ett gyldene äpple uti silfskålom´; här numera med betyd.: i behaglig, rättan tid, vid lämpligt tillfälle (`det var ett ord i sinom tid´); dessutom ofta med betyd. `någon gång i framtiden´, ..."
Det är väl den senare betydelsen vi fortfarande lägger i detta gamla, men faktiskt ganska ofta använda uttrycket. I sinom tid ska jag skriva en ny blogg, men det hankar sig fram, eller har inte hampat sig så, även om det lämpar sig aldrig så mycket. Bloggen har kommit i sin om jag säger så... F ö har jag sett i Facebook att där finns någon som heter Sinom i förnamn (ingen felstavad Simon), så det är väl med detta som med många knepiga ord att de inte bara finns, de används väldigt olika. Då är det inte lätt att veta om man har dem med i ett adekvat bruk eller ej.
Sinom kan också betyda enbart sin eller sina. I Den heliga Birgittas uppenbarelser /från Vadstena kloster/ står -om som ändelse: sinom, vinom, frestilsom eller -um som i capitulum. De mest obetydliga tillfälligheter i ens läsning och ordgranskning kan föra långt. Ordet sinom har en alldeles egen historia. Man behöver bara som jag, googla ordet, så får man både tänkbara och icke förväntade hänvisningar, bl a många bloggar man aldrig skulle sett, än mindre läst, annars. Det blev ett sätt att surfa och få olika sorters information.
Ordens värld är mycket spännande!
Lennart
20 april 2010
I alla fall
Min sambo har rest till Stockholm. Hon ska till Dramaten och se pjäsen "Den girige". Av Molière. Hon åker med Åmmebergsbussen. Den har just varit i Skyllberg och Hallsberg och hämtat upp passagerare/dramatenbesökare. De är nu drygt 40 pers bara på den bussen. Jag försökte i alla fall att "messa" min sambo på resan, men inte hörde hon det i allt tjålande och motorljud. Så jag fick i alla fall - fast jag inte ville störa - ringa henne på mobilen. Det är en annan och tydligare signal än när det är message. Det är skillnad på tut tut tut tut tut, och på enbart tut. Nu har vi haft kontakt. Joodå. Vi skulle i alla fall hålla kontakt via mess...
Det här är vad som sägs på webben i en programförklaring om "Den girige", föreställningen som drar fulla hus: "Molière (1622-1673) är teatermannen som i en omvälvande tid skrev och iscensatte en lång rad märkvärdiga teaterpjäser som aldrig upphör att fängsla teaterpubliken – för många är Den girige den allra märkvärdigaste.
Hur kan man vara så fantastiskt omåttligt urbota snål och girig att pengahungern förpestar alla mänskliga relationer in i minsta själsskrymsle. Ja, hur kan den girige Harpagon vara så otroligt förälskad i sitt eget kassaskrin att han går i blodigt krig med sin egen son Cléante och sin dotter Elise – och är blind för deras unga längtan efter kärlek och eget liv?
Publiken häpnar och förskräcks, men känner också att Molière har förmågan att rikta strålkastarljuset mot sig själv, för den girige Harpagon är ett kusligt självporträtt. Och strålkastarljuset riktas vidare ut mot oss i publiken, ingen går fri. Komiskt blandas med tragiskt, man skrattar men ibland fastnar skrattet i halsen."
Min girighet inskränker sig till att jag nu i alla fall ska via mikron iordningställa en färdigrätt åt mig. Den kostar inte skjortan. Mycket billigare än en föreställning på Dramaten. Fattas bara! Det är ju många man betalar samtidigt, när man löser biljett dit. Väl bekomme - men jag tar en enkel fiskrätt från en av de kända tillverkarna (undrar om det är Findus, Felix eller Dafgård? Jag talar i a f inte om det).
Lennart
I ordens närhet
Olika sorters vila befrämjar som regel åtföljande (in)aktivitet: Koncentration, avslappning, genomströmning av blank
tystnad - retreat. Det finns - eller borde finnas - något som kan kallas språkvila. Det är inte det samma som fullständig
tystnad eller "ordinfarkt". Snarare ett slags fasta, då gifter och slagg ges möjlighet att lämna hjärna och hjärta. Man kan
känna att man varit inne och stört i fel hage, ouppmärksam och ouppmärksammad, för att det inte gäller ens eget gebit.
Även författare och skrivare behöver en tid "i öknen" ibland, för att samla in sina atomer i sina fållor och få den laddning
som behövs för nytt skapande. Även bakom ett rejält "utbrott" kan ligga en vånda av skapande karaktär - en balansgång är
alltid svår för den som inte är behärskningens vän.
Sagt ord sitter.
Det finns via ordet en viss skaderisk för andra och en själv. Därför borde man akta sig mera, vara tydligare och öppnare.
Ord är halva livet (minst!), även hos den tyste. Tankarna löper under hela den vakna tiden och i drömmarna bildsättes de,
kanske mera för den tyste än den ordmässigt aktive skrivaren. Ord är makt och vapen. Order.
Ord är nedrustningsinstrument och avväpnare. Ord är slag och smekning, kyla och värme, hat och kärlek...
Du läser en bok. Tigande står orden i sin relativa odödlighet, tillhörande sin språkgrupp, sin genre, sitt ärende.
En del ord doftar: jord, blommor, sommar, mörker, is och vinter. En del ord eggar upp och rör omedelbart via hjärnan ens
sexuella centrum. Ord är mjuka eller hårda, en del formbara för just min tankevärld och känsla - andra står stelt gjutna i
orubblighet, syntaktiskt låsta och ohanterligt lagiska.
Ordföljder slår emot en som formler, besvärjande, nynnande. Ibland blir man invaggad i trygghet av dem, ibland starkt
oroad. Men förr eller senare upptäcker man att det inte är orden som ger trygghet respektive oro, utan igenkännandet och
de insikter, upplevelser och erfarenheter i ens liv, vilka orden återinitierar eller rekapitulerar på ett omformat sätt. De sätter
igång en process, kanske rentav av terapeutisk karaktär. Ibland befästes en tro och ger övertygelse, ibland byggs helt nya
fundament för ens inre säkerhet.
Man vet aldrig riktigt vad som händer i ordens närhet - det är därför det är spännande att vara där!
Lennart
16 april 2010
Medan askan faller
Jag är medveten om att min bloggvulkan inte haft ens tendens till utbrott på länge, inte minsta lavaström har runnit nedför mina sluttningar - jag har varit mera vegeterande än vegetativ, mera vaken än sovande, men ändå inte haft någon spiritualitet, inget skrattretande eller gäspframkallande, inget minspel, än mindre rollspel; jag har inte ens orkat vara lat - bara upplevt motgångar och framgångar som trappor man går uppför och nedför - inte ens en ljuvlig rutschkana har jag satt ändan i.
Under tiden sprutar det ut moln av farlig aska ur Eiyafjallajökull på Island. Och det är en fullständig katastrof för hela Europa och kanske - om det fortsätter - för halva jordklotet. Flygningar är inställda i en så stor omfattning att mängder av människor just nu är på fel plats vid fel tid och har bekymmer med att komma hem, bekymmer med sin reskassa, med reskompisar som blir otåliga och griniga, med hotell som har annan bokning osv. Men värst är väl att askan sedan vid sitt nedfall kan åstadkomma åtskillig skada och man ställer sig frågan: Är detta hälsovådligt? Är det risker för luftvägarna, för allergier, för ögon och för födan som växer i våra jordar? Det är rent farligt vad gäller flyget, efrtersom askan man flyger genom går in i motorerna, blästrar de roterande bladen och kan åstadkomma något som kallas "flame out", dvs att det som håller eld i bränslekammaren blir förstört och elden slocknar; givetvis med livsfara för på planet ombordvarande.
Medan askan faller över mellan-Sverige, väntar man sig att det sker förändringar i vädret lokalt och regionalt eller kanske över hela landet p g a just denna katastrof, som i värsta fall kan följas av att grannfjället Katla får utbrott - experter anser risken vara stor. Vad kan inte då hända? Jag kan inte dra några slutsatser och förstår inte så mycket, men jag skulle inte vilja bo i de där vilda isländska fjällens närhet - inte vara turist där nu. Men en dramatisk charm skulle man känna och tänka om det, om man såg allt detta dokumentärfilmat och allt vore över och ingen eller mycket få hade skadats. Naturens dramatik är ju så emotionellt mottagen av oss som betraktare och "inneboende".
Jag fortsätter mitt liv med ljudlöst tickande pacemaker och ett hjärta som tröttnat på att bråka och snällt följer den takt som pacern bestämmer. Snart ska den ställas om från åttio till sjuttio impulser i minuten. Det blir alltså inga utbrott i mitt hjärta nu, men jag har haft en mycket lång och jobbig tid med detta gnistrande, flimrande och fladdrande hjärta. Som en orolig vulkanverksamhet i bröstet. Nu hoppas jag att det lugn som råder är av rätt slag (de rätta slagens lugn). Sen må bergen darra och himlarna skymmas - jag lever!!!
6 april 2010
Påskens vemod är över
Traditionens makt är som vanans - svår att böja och jobbig att stå ut med, ibland. Påskens vemod är på det viset - litet kyrkligt stel och mungipestram, tills annandagen kommer och släpper en fri igen. Uppståndelsens symbolik griper inte tillnärmelsevis så starkt som korsdödens på långfredagen. Det sitter i själva hudkostymen sen jag var barn och hade den fromt kyrkliga tristessen i familjens stränga syn på hur man bör uppföra sig under lidandedelen av påsken; påskdagens glädje var bara uttryckt med raka ryggar i kyrkbänken och ett snällt, stramt och känslotomt munnande med i psalmerna. Upp min tunga att lovsjunga...
Minnena från barndomen kretsar mycket kring hur man "bör vara, bör och skall göra" vid särskilt sådana högtider som påsk och jul - "för vad tror du folk säger och tycker" om man var annorlunda än kyrkofolk vanemässigt, traditionellt och disciplinärt ansåg att man skulle vara. Att vara kristen bestod väldigt mycket i den sortens lydnad gentemot föräldrar och församling. Även de vanliga söndagarna var "heliga" och krävde en viss klädsel, återhållsamhet i lekar och tonhöjd, att maten var tillagad dagen innan och i övrigt så litet som möjligt kunde kallas arbete den dagen. Söndagen - vilodagen!
Då hade affärer och kiosker stängt. Då fick begivenheter som idag är legio inte alls förekomma under gudstjänsttid. Ja, käre tid - nej, förlåt: Hemska tid! Nu är sport, lek, dans och andra nöjen lika vanliga som på vardagar och affärerna lika öppna och välkomnande som på de vanliga veckodagarna. Det har verkligen svängt på många områden och i många sammanhang - inte minst det kyrkliga - i samhället på de gångna sextio åren.
Nu är det dagen efter annandag påsk 2010 och livet går vidare, vilken liturgisk färg det än är som gäller i våra kyrkor, vilken sorts klockringning, vilken sorts ingångspsalm, vilken ritual som än gäller...och vi kommer att umgås med varandra över alla gränser och konstiga "staket", med våren i kommande och den eldiga valborgstraditionen framför: Det blir grejer det!!!
Lennart
5 april 2010
I normala fall
Normalisering förekommer inte så sällan, dvs försök att få saker och ting att vara som de brukligen och genomsnittligen bör eller "för fridens skull" måste vara. Men frågan om vad som är normalt och icke normalt ligger i en ständigt roterande byk. En långsam centrifug tar saker och begrepp runt runt för att dra ur obekanta fläckar, färger och smuts. Om inte tvättrutinshaspen är på, kan det hända att man ställer både grader och tid fel - och så kommer urfärgade, överfärgade, urlakade och jämnvåta produkter ut ur trumman och man har en pågående nivellering: allt ska i samma byk, allting ska likna det övriga, inga avvikelser, inget som "sticker ut".
Ja, men det är faktiskt ingen sann bild av samhället just nu, mera som det var förr. Nu är det många olika skick, som utan att ögonbryn höjs, går jämsides och umgås, utan att ens generationen ovanför får hicka. Det har med andra ord blivit så vanligt med avvikelser från det som egentligen skulle kallats normalt, att det blivit en normal företeelse, att det är så "melerat" och mångfacetterat som det är. Det har nog inte gått så långt - ännu - att en ung människa med trådigt trasiga jeansknän sitter bredvid en galaklädd person på nobelmiddagen, men men...man vet aldrig hur det blir. Det är i varje fall normalt med hål på jeansknäna i aldrig så festliga och offentliga tillställningar redan nu. Men att just det jeansmodet alltjämt pågår och är inne, är mera onormalt. Även om modet växlar så finns det en del stommar i det, som består. Sen får man fundera på hur hål på knäna kan vara en stomme... Det är en annan diskussion.
Vi har haft onormalt mycket snö i vinter, men strängt taget ingen strängare kyla än vanligt. Nu normaliseras vädret och våren är en riktig uppstickare även i snöfläckiga marker. T o m litet lersoppa har mina skor gått i i helgen. Härliga vår!
I normala fall är inte mina bloggar längre än så här, så vi stannar här, i vårkänslornas aromatik, i vårvindarnas stillsamma och doftrika utblåsning - av flyende vinter.
Lennart
28 mars 2010
Haikutörstig
snö föll i skogen
fötternas framfart drabbas
pulsen är normal
*
ingenting är fel
allting kan vara sämre
plogen dröjer än
*
spindelns sprinterlopp
häckdaggens tio meter
från kors till änka
Dessa tre haiku´s beskriver mer än man först ser vid snabb läsning. Visserligen ska man inte "lägga ut texten" angåe,nde sina dikter och texter, men jag gör gärna ett undantag - det är ju jag själv som skrivit dem:
när pulsen är normal, trots att man hamnat i pulsig snö och tar sig fram i ovan terräng i skogen, så är det i mitt fall därför att jag har en pacemaker som bara tillåter en viss hjärt"framfart" och betablockerare som medicin, vilket har en bromsande verkan. Jaha, så har man helt torrt förklarat en dikt av haikutyp med viss alliteration. I den vinter som varit 2010 har plogen många gånger dröjt p g a alltför många uppdrag och för små resurser. Men hur illa det än varit med framkomligheten på vägarna, har det ändå kunnat vara sämre. Så är det väl i de flesta sammanhang i livet, med eller utan väderbekymmer. Den tredje haikun beskriver den snabba spindelns anonyma sprinterlopp på egenbyggda löparbanor - byggda av sekret från kroppen och väl spunnet av medfödd skicklighet. Vissa spindlar har det ju så dramatiskt att honorna äter upp hanarna efter parningen - därav sorgeloppet från avrättning till änketillhåll.
Litet grand lyriskt i botten, men ganska prosaiskt och torrt, som sagt - i förklaringarna. Alltså: man ska nog inte "översätta" sin egen lyrik, eller berätta hur man menar, när man skriver viss musik som man gör eller målar abstrakt och icke föreställande och därefter ger sig på att ge alltsammans en (o)logisk förklaring eller en sorts ursäkt för att man skrev, målade som man gjorde...hm...
Lennart
Angripa hisbunten
Nu måste jag förklara mig: Jag har varit ifrån bloggen några dygn, beroende på inläggning på USÖ:s hjärtavdelning för s k hisablation. Jag har nämnt om det förut. Man bränner resp kyler ned nerver mellan förmak och kammare, så att överledningen tas bort. Man går in i ljumsken i ett kärl och för upp kablar med chips in i hjärtats hålrum, följer förloppet noggrant på såväl röntgenkarta som elektronisk datorbild. Operationen är aktuell för patienter som länge haft besvär och obehag av kroniskt förmaksflimmer och har svår arytmi. Så har många människor det, och ju äldre man blir desto mer ökar förekomsten av flimmer som inte går att bota eller dämpa vare sig med mediciner eller elkonvertering. Jag har haft det mycket svårt i cirka 10 år, efter en hjärtinfarkt. En pacemaker har någorlunda hjälpt upp situationen, men det blev ändå ohållbart till slut.
Det här var min andra hisablation, eftersom den första misslyckades - en elektrod från den första pacemakern blev rubbad, så att slag saknades och risken för hjärtstopp ökade. Jag fick då först en ny kabel med elektrod fäst i kammarväggen och en ny pacemaker inopererad under vänster nyckelben, gick sedan med detta i ungefär en månad, tills allt läkt och elektroden satt säkert. Därefter upprepades alltså denna operation och nu med helt lyckat resultat. Arbetet gjordes i och intill hisbunten. På en monitor talade den elektroniska anvisningen om att pulsen hoppade och var för snabb. Det gjorde visserligen ont när man brände (en minut åt gången) med ganska höga wattal, men den smärtan var positiv och eftersom jag var vaken och kunde följa hela proceduren på den monitor som fanns framför mina ögon, så lärde jag mig att fokusera på förloppet och känna resultatet: ett allt mera lugnt gående och rytmiskt slående hjärta, helt styrt av pacemakerns basinställda order: 80 slag i minuten - vilket efter ett par veckor kommer att korrigeras till 70 slag/minuten. Hjärtat måste stegvis vänjas vid lägra hastighet med bibehållen lugn rytm.
Man kan tycka att det väl ändå skulle vara jättefarligt att bränna bort hjärtats naturliga överledning och låta det styras av elektronisk teknik, men jag försäkrar att när det är enda alternativet att få det lugnt och gott i bröstet, så ser man ingen fara i det, bara läkedom och trygghet. Tryggheten kändes under tiden teamet arbetade med mig och vetskapen om att den nya pacemakern är fräsch och har perfekt funktionalitet, samt att man kommer att kallas till ganska täta tester av just pacemakerns kondition.
Att angripa hisbunten är alltså enbart i specifika fall rekommenderbart, men är en underbar teknisk och operativ innovation, som hjälper allt flera människor till ett bättre och tryggare liv. Tilläggas bör att det finns en annan sorts ablation, där man bränner vid lungvensanslutningar och de måste tyvärr ofta upprepas - då är det emellertid inte nödvändigt att man har pacemaker inopererad.
Lennart
Sömnlöshet
Natten till idag förflöt utan en enda minuts sömn. Ganska märkligt att man kan gå en hel dag och vara hängig och trött och nästan längta efter natten, och när den kommer, så bara ligger man vaken och har alls ingen sömnsökning i hjärnan. Värk, ja, och restless legs och body, en oro som hela tiden satte mig på fötter och fick mig att promenera i mörker och tomhet. Nyttjade också natten till att duscha och tvätta håret. Jag ska imorgon bitti resa till Örebro, till USÖ, och läggas in för hisablation, den repriserade operation jag nämnt om förut. Man frågar sig då om kroppens oro finns där inför det, medan mina tankar inte sysslar med det och jag känner mig lugn och trygg. Men det är säkert en falsk trygghet. Jag vet ju att det förra gången gick snett och att tre inläggningsdygn förbyttes i elva istället.
Nu har även den här dagen gått till mer än hälften och jag har suttit mer än vanligt vid datorn och arbetat. Så tröttheten tycks "vila sig". Jag kom just nu att tänka på den man, som hos "Skavlan" berättade om sina fem dygn instängd under ett ras i Haiti, utan möjlighet att dricka eller äta, röra sig eller kommunicera med yttervärlden. Han var visserligen i viss dvala stundvis, men upplevde sig som vaken hela tiden. Det man förundrade sig över och har svårt att fatta är, hur han kunde undvika panik under dessa 120 timmars totala instängning i minsta möjliga utrymme, becksvart och med ingen procents chans alls att överleva. Mannen utstrålade positivitet och glädje och kan efteråt sova gott om nätterna - mardrömmar, vad är det?! - och han stannade efter att ha räddats, i Haiti, och fortsatte efter viss konvalescens sitt hjälparbete där.
I sådana stunder, när man jämför sig med en sådan människa, skäms man nästan och darrar enbart av att ha tagit del av berättelsen. Så jag ska inte klaga över att jag då och då får blanka nätter. Jag har ju en trerummare att röra mig i och en social trygghet som inte bara är svensk standard utan också påverkad av att jag har en stark tro på livet, både detta som är nu och det som sen enligt min tro kommer i andevärlden.
Men dit vill jag inte än, utan hoppas klara hjärtoperationen.
Lennart
21 mars 2010
Försök o misstag
"Jag vill hellre försöka uträtta något stort och misslyckas, än att göra ingenting och lyckas" säger ett tänkespråk. Jag skulle gärna vilja ha det som en personlig devis, om det inte vore för svårigheten att bedöma (bestämma) vad som är stort nog för mig och vilka konsekvenser misslyckanden kommer att få... Vad som är stort för mig är kanske ingenting värt för andra - vad som är stort för andra (jag väljer själv vilka dessa "andra" är...) är inte ens åtråvärt för mig.
Målet, det man själv stakat ut åt sig, är det enda som verkligen gäller. Det är där nedräkningen pågår medan jag är på väg. Det är där avläsningen sker, när jag är framme: guld, silver, brons, järn, diplom - eller bara mörker och ett självlysande ur som ger ifrån sig rytmiska pip.
Senare delen av tänkespråket ovan, "göra ingenting och lyckas", d v s vegetera sig igenom livet eller nota bene göra minimalt det som krävs av en i de olika situationerna - innefattar lyckligtvis inte större delen av mänskligheten. Men någon dag eller vecka då och då kan det vara både skönt och nödvändigt att så fullständigt koppla av att man "bara" lever, vilket i sin tur under kapitel "Stress" kan betyda överlevnad. Men inställningen är inte att tappa taget, trappa ner eller dega till sig - den är givetvis att man är på nödvändig laddning; sen ska ni få se på gnistor!!!
Men att under ett helt liv bara "förekomma", utan att man gör någon vare sig glad eller upprörd och framför allt: utan att man själv gör minsta försök att ändra, förändra, förbättra sakernas tillstånd eller åtminstone för någon talar om vad man egentligen vill! - det är att sakna livsideal.
Om så små förändringar eller stora projekt är möjliga och genomförbara eller inte vet man aldrig med bestämdhet i förväg. Man måste tro det, tro det intill övertygelse, men på ett ödmjukt sätt, som inte trasar sönder vare sig själ eller kropp.
Varje försök är på sätt och vis en resa in i det okända. Och det är det som är själva kittlingen; att ge sig in i något som man inte i förväg kan se något facit på. Visst är det möjligt! Vilket? Att vid vilken tidpunkt i livet som helst göra någonting mera (och bättre) av sitt liv - att försöka göra något som, om det lyckas, armerar självkänslan och muntrar upp viljan att gå vidare - och som, om det misslyckas, inte försämrar någonting i min nuvarande situation! Ty märk väl: misslyckandet sker i så fall på vägen uppåt!
Lennart
Antagligen
Ja, antagligen har jag inte mycket att förvänta med anledning av vad jag skrev som ett upprop under gårdagen. Idealet skulle vara att från början visa upp en sida (avser Klicksidan) som är full av attraktiva begivenheter och lockar som plats för annonsering och länkar för att nå ut till folket. Jag föredrar istället att få ett antal intresseanmälningar för att sedan med dem i ryggen börja snickra hemsidan på bästa sätt. Antagligen har jag inte tillräcklig fantasi, inte nog med ekonomiskt eller logiskt tänkande och kanske inte nog stark drift att nå fram till att förverkliga visionen. Men försöka duger.
Antagligen är förresten ett konstigt ord. Det lär betyda "med en sannolikhet större än 50%" (Wiktionary). Jag kommer antagligen att lyckas med Klicksidan (50 % chans). Jag kommer antagligen inte att lyckas med Klicksidan (50% risk). Som arbetsnamn skulle man kanske kalla sidan Fiftyfifty tills vidare.
Antagligen kommer jag att ta en promenad efter lunch. Men det blåser, så det blir inte så lång stund. Förmodligen, troligen eller troligtvis (synonymer till antagligen) kommer jag tillbaka hem inom en kvart.
Det är skönt med vårsolen och dess förmåga att smälta is och snö. Tyvärr faller en och annan klump från taken och smäller sönder taken på parkerade bilar. Det ankommer på fastighetsägarna att se till att taken hålls rena och att man sätter upp ordentliga skydd över trottoarerna. Det har också hänt att gående fått isklumpar i huvudet. Läste just om en ung man som ligger i koma efter en sådan olycka. Var som helst och när som helst kan de mest oförutsedda olyckor inträffa. Häromdagen rasade ett hus samman, en vanlig tvåvåningsvilla - plötsligt och utan att taket var belagt med snö. Huskonstruktören kallades på plats. Antagligen har han viss del i att olyckan inträffade. Här hade de inneboende tur. Ingen i familjen befann sig just i den delen av huset just då.
Där jag sitter framför datorn på nedre våningen av ett tvåvånings k-märkt trähus av gammalt och gott virke känner jag mig trygg. Trygg också med tanke på kommande hjärtoperation på tisdag, en hisablation. Lyckandeprocenten är 98%. Visserligen hörde jag vid förra hisablationen till de 2% för vilka det misslyckas, men antagligen hör jag till den förstnämnda gruppen denna gång. Jag utgår från det och därav trygghetskänslan.
Lennart
19 mars 2010
Klickservice
De flesta hemsidor har annonser, länkservice och klickbara hänvisningar till hemsidor, program, kurser, auktioner och en mängd annat. Jag erbjuder härmed plats för annonser av seriöst slag och tänker samla dem på Klicksidan, som ska ha tid på sig att växa och bli attraktiv. Men det är fritt fram att välja vilken av hemsidorna som helst. De hamnar ändå dessutom på Klicksidan. Jag vill ha intresseanmälan från företag och privatpersoner via kontaktformuläret längst ner på sidan. Tala då om vilka produkter det gäller. Angående priser återkommer jag just på Klicksidan. Vad jag nu först vill ha är just intresseanmälan. Detta är alltså idag ingen vanlig blogg utan en sorts ansökan om sponsring. Annonsernas plats får väljas av den som annonserar. Jag har följande hemsidor att välja på:
Genom att klicka på respektive ser Du hur de är upplagda. Klicksidan är just nu inte ens ordentligt påbörjad - man ser inte mycket mer än mallen - men det är Du och jag - vi tillsammans som ska bygga den. Hoppas Du vill ställa upp!
Välkommen!
Lennart
18 mars 2010
Biverkningar
Den bästa biverkning som finns är honung. Sött, gott och nyttigt. Men för mig står ordet biverkningar för processer i min kropp, sådana som är synnerligen oönskade. De kommer av mediciner jag tyvärr tvingas använda, eftersom de också har en positiv/gynnsam verkan på sjukdom/åkomma/obehag och lättar på den tyngd av lidande man inte orkar med. Och är det då dessutom livsnödvändigt för hjärta och njurar, så - vad gör man?!: tar medicinen enligt ordination och försöker lita på att den är utskriven professionellt, efter kontroll av övriga mediciner patienten har och andra åkommor/sjukdomar, som medicinen inte skulle gå ihop med eller förstärkas respektive försvagas av.
Tyvärr slarvas det en del med den översynen, av tidsbrist och rutinmässigt handlande, eller av för dålig erfarenhet hos den förskrivande läkaren. Det är dessutom inte så hundraprocentigt väl med den farmaceutiska kunskapen om de mediciner man skriver ut. FASS, Farmaceutiska Specialiteter i Sverige, var länge en apoteks- och medicinuppslagsbok för läkare, som inte gärna rekommenderades patienter att ta del av. På nåder kunde man få låna den på apoteket så småningom, men länge var den katalogen hemlig för oss konsumenter. Varför? Ja, det är väl självklart: man kan även utan att vara hypokondriker, ta till sig lite för mycket av vad som står om biverkningar och redan från början bestämma sig för att inte våga ta av medicinen eller att efter några dagars användande se efter och jämföra med de fenomen som plötsligt tillkommit negativt, kanske illamående, huvudvärk, sömnsvårigheter, klåda, eller olika sorters uppträdande av förut inte kända sensationer i kroppen. Det var alltså psykologiskt skyddande, menade man. Kanske begreppet "haloeffekt" passar in. Nu är det allas tillgång att ha Fass i sin dator (och merparten svenskar har dator i familjen) och det känns ibland som om läkare lagt över litet grand av ansvaret på patienterna själva att kolla och avgöra om en medicin är mer negativ än positiv, kanske rentav farlig. Det är en känsla enbart, de facto är det säkert inte så - det medför emellertid bättre dialoger med den förskrivande läkaren och ömsesidig respekt i diskuterandet av vilken medicinsort som passar individuellt bäst.
Själv har jag en hjärtmedicin, en betablockerare (jag nämner inte namnet på den, just p g av att vi reagerar så individuellt olika och jag varken vill göra reklam eller antireklam), som ger mig nästan alla de biverkningar som står i Fass , bland de vanligaste och en och annan av de rentav sällsynta. Men vid jämförelse med andra mediciner som skulle vara positivt likvärdiga, är denna trots allt bäst och har i första hand den goda verkan den ska ha.
Vad jag vill säga är att biverkningar är i det närmaste omöjligt att komma undan - särskilt om man är känslig. Det är dock inget bra kriterium för att avstå från den för(e)skrivna behandlingen. Man får helt enkelt ta det onda med det goda - en sentens som verkligen har hög giltighet. Men visst bär man en ledsenhet inom sig över att det ska vara så omöjligt att bli helt hjälpt utan att samtidigt få nya och ibland mera kännbara fysiska och/eller psykiska lidanden.
Lennart
17 mars 2010
Bloggätardygn
Ibland förstör omständigheter möjligheter att följa rutiner. Ett par sådana dygn har det varit. Först var natten till den 15 mars frylld med restless legsbesvär och sömnlöshet. De två timmar som kan kallas sömn var fyllda av mardrömmar av värsta slag. Dagen efter det blev en trött och deppig dag i oföretagsamhetens tecken. Nästa natt sov jag bättre och mera, även om kvaliteten var dålig och drömmarna gjorde mig förtvivlad och illamående. Det är förmodligen en av medicinerna, Seloken, som ger dessa elaka biverkningar. Alla som använder den medicinen drabbas inte, men jag. Så även gårdagen, den 16 mars, blev obloggad och håglös.
Nu är det den 17 mars och klockan bara aningen efter midnatt, eftersom sömnen inte heller nu vill infinna sig. Och något måste jag ju göra, så då hamnade jag här vid datorn. Men vad ska man blogga om, när sinnet inte har de taggar som driver skrivandets kugghjul? Kanhända bara kommentera litet grand vad jag en längre tid känt vid läsandet av våra vanligaste dagstidningar: vanmakt. Antingen det gäller in- eller utrikestexter flödar det av negativa rapporter. Här hemma i Sverige tycks enligt dessa tidningar mord och kriminalitet bara öka och dominera journalistikens ambitioner att överträffa varandra med svärtade rubriker; övriga nyheter på prioriterad plats kan vara att världens minsta man, 74 cm, avlidit - en kines - att kändisar använder sig av kokain, att endast Obama överträffar Tiger Woods i popularitet /den senares exponerade bravader till trots/, att nya hollywoodfruar ska överta fru Ankas roll som megaintressanta TV4-figurer, att Bert Karlssons grövsta sexskämt framförs i Aftonbladets Tvserie med herr Alex Schulman, att Jan Guillo anser att Lars Wilks inte kan rita osv osv...
Nu läser inte jag pappersversionerna av Aftonbladet och Expressen, men går igenom vad som finns i elektronisk väg. Man försöker dock att värva oss som är allergiska mot deras trycksvärta genom att dölja det mest intressanta bakom gröna hänvisningar till Plusupplagan, vilket skulle betyda betald uppgradering. Knappast troligt att uppgraderingen skulle medföra mera positiva nyheter eller artiklar, så det får vara. Man gör dock vad man kan för att väcka nyfikenheten och ta betalt för den. Jag har, som säkert många många andra, länge undrat varför positiva och glädjande nyheter och notiser skulle vara så nedlåtande för redaktionerna och så osäljande för upplagorna. Vad vi behöver är ju uppmuntran, livsglädje, skratt och optimism. Vem har bestämt att sjukdomar, kriminalitet, olika sorters katastrofer /antingen de är av mini- eller maxiformat/, död och pina skulle göra livet intressantare och/eller roligare?! Eller är det de facto så att vi (eller de flesta av oss) är så hyene-beskaffade, att vi med glupande aptit utan tuggmotstånd sväljer vilka vidrigheter som helst, sanna eller påhittade, dygn efter dygn? OK att mina mardrömmar kanske inte är utlösta av det fenomen jag beskriver, men jag tycker man personligen kan ha nog av sitt eget. Och är man en sprallig, glad och livsnöjd människa vill man knappast se livet som en tabloid rapport om ondska och all slags jävlighet; då föredrar man nog hellre Grönköpings Veckoblad eller en snäll veckotidning med en svit korsord att låta pennan glida i - inte minst om man dessutom är pensionär och vill glömma att man betalar den största andelen procentuellt till de välbeställdas i riket skattelättnader och förmåner, till satsningar på vård och omsorg man själv inte får njuta proportionerligt lika gynnsamt, trots ett helt livs ansträngda utgifter och "demokratiska" inbetalningar... Ja, nu blev jag nästan "tabloid" i min klagan - förlåt. Tack så mycket, staten, för minskad pension och högre avgifter! - så ska det väl låta... Nå, jag menar givetvis att man inte ska undvika att se verkligheten i ögonen - men föredrar en annan insyn än den ovan nämnda.
På tisdag i nästa vecka ska jag dock genomgå en ny hisablation - den förra misslyckades. Efter det hoppas jag att hjärtat uppför sig snällare mot mig och gör mig snällare i bloggandet. Vad hisablation är kan du slå upp genom att googla. Eftersom du läser detta har du ju dator. Googlandet, yahoandet eller Blingandet eller vad det nu kan kallas är numera så laddat med kunskap och information, så man kan t o m få veta en hel del om sig själv, som man inte visste förut. Bara att skriva in sitt namn. Ha en bra dag!
Lennart
14 mars 2010
Aldrig på en söndag
Ja, jag vet att Melina Mercouri slog igenom här i Sverige 1960 genom att sjunga ledmotivet ur filmen Aldrig på en söndag. Hon är också känd för sina tolkningar av Mikis Theodorakis ...
Men min bloggtitel har mest att göra med hur det var i min barndom. Jag hade en äldre och en yngre syster. På söndagen skulle man vara dyster, finklädd och helst sitta på en stol hela dagen. Det mesta var synd - i varje fall kunde man inte göra det eller det eller det, för tänk vad grannar, vänner och framför allt de i missionsförsamlingen, pastorn inte minst, skulle säga om de fick se oss barn leka ute på en söndag.
Absolut inte stoja eller springa och leka tafatt eller än mindre busa och skoja i närheten av kyrkor, präster eller nära bekanta. Aldrig på en söndag.
På vardagar kunde man få leka ute och det var ganska fritt bara man kom hem den tid som var sagd eller helst litet tidigare, att man inte svor eller var elak, inte retade någon annan eller hånskrattade; däremot skulle man "vända andra kinden till" om man själv blev hånad, slagen eller utfryst.
Jag och mina systrar försökte då inomhus på söndagarna leka litet stillsamt med varandra, klippa pappersdockor ur sömmerskornas på nedre våningen mönstertidningar, som vi fick av dem. Skulle mest användas om vi blev sjuka och kunde sitta i sängen, trots påssjuka eller vattenkoppor och med liten sax klippa i dessa mönsterblad. Det var väl roligt! (hm). Man fick också ha den 5 kg tunga familjebibeln på en stol bredvid och titta på Dorés fina etsningar, färgbilder och annat smyckande bland de konstiga bokstäverna i den. Mellan bilder och text var det en sorts silkepapper och då och då var det ett extra tjockt blad med ett riktigt konstverk.
För min del blev Dorés etsning "Jesus och kvinnan vid Sykars brunn" den bild jag hade som underlag för min allra första oljemålning (med studiefärger) 1943 (13 år var jag då). Den har jag fortfarande kvar och den är nog min ögonsten bland det gamla som återstår från min barndom. Konkurrerar med ett litet urrivet notesblocksblad, där jag med min första reservoarpenna skrev första dikten i mitt liv (vid 10 års ålder). Den skrev jag medan mor och far var på söndagsgudstjänst och jag hemma och kokade potatis till middagen.
Aldrig på en söndag - det var t ex också att vi barn inte fick spela med kortleken Sveriges städer: för det var ju en kortlek. Spela kort var synd, och då skulle man inte imitera det ens med frågesportskort.
I dag är det 14 mars 2010 - och söndag. Jag bor numera i min födelsestad, där jag aldrig på en söndag fick ha roligt. Nu har jag och min sambo roligt hela veckorna och ser fram emot en ny god vår och sommar, med livserfarenheten som golvbotten och livshungern kvar för många lekar och härliga söndagar och vardagar.
Lennart
13 mars 2010
Snickarglädje
Det är inte bara i Let´s dance man visar "snickarglädje" och hyllar amatörkrusiduller slipade med tämligen grovt sandpapper, medan man publikt bortser från mera proffsigt utfört arbete - en Willy slår bort en Molly, utan egen förskyllan. Det är här den folkliga popularitets-prioriteringen kan sabotera den verkliga konsten, ambitionen och rättvisan.
Snickarglädje är annars något som alltid funnits som en smyckningsvilja och -kultur inom arkitektur och hemmabyggen. Det är många verandor och entréer världen runt, som antingen förgyller det robusta och timrigt solida eller på något sätt gör något strikt och formfulländat bygge en björntjänst av överambition och malplacerad skicklighet i finsnickeri. Allt bör ha sin stil. Inte alltid passar det att "ha för många smycken", att glittra där det är grå eller svartvita enheter som gäller.
Jag tror att man kan överföra begreppet "snickarglädje" på ett livsbygge, en personlighetsutveckling. Har man en viss utstakad väg att gå och gör alltför många utvikningar på den leden, uppstår gärna en massa "utbyggnader och nischer", som antingen livar upp och ger nyttiga erfarenheter, eller gör huvudstråket smalare och mindre intressant, sätter personen i splittrad intressessfär och kanske försvårar gynnsamma val till framgång och lycka. Att ha många bollar i luften är bara få förunnat att klara, men är alltför mångas ambition och drömmar. Må så vara, av allt detta blir man väl visare - eller mindre aningslös - och att tälja, putsa och slipa är naturligtvis både en fröjd och en dygd.
Men livet är så fyllt av bijouterier, så mycket oäkta men glimrande och lockande sammanhang och utmaningar, att det är svårt att inte falla för en del av dem. Äkta saker kan å andra sidan se oäkta och t o m ointressanta ut, så valen är inte alltid så självklara. Det viktigaste för mig är att följa hjärtat, som är ett spårsinne för sig, och känslomässigt och förnuftsmässigt försöka inse vad som är bäst för mig. Litet diskret snickarglädje kommer spontant med, liksom penslar och färger vill spela sina för mig specifika melodier ibland. Alla gör vi väl våra tavlor. Ibland i grupp. Som när folket röstar i Let´s dance.
Lennart
12 mars 2010
Vilse
Egentligen borde det här vara ett brev till "Fråga doktorn", men jag skulle antagligen bara få ett multisvar: det kan vara vad som helst...; och det bleve jag inte nöjd med eller glad av, än mindre läkt av.Vad är det då som är så besvärligt?
Jag är vilse. Vilse i pannkakan, kanske låter som en vits, men känslan av vilsenhet, plötsligt vaakum några sekunder ibland, sitter just i pannloben och har sitt svar i nackdelen av bakhuvudet Båda sakerna är till stor nackdel, för dessa ibland kortsekundade sensationer (ibland sitter det i flera timmar)ger alldeles innan ens tanken är med en känsla av total hjälplöshet och osäkerhet i själva balanserandet: som att gång på gång falla och ändå finna sig stående på samma plats.
Det är gåtfullt. Det uppträder nämligen alltid på dagar som börjar med att jag får en plötslig ingivelse att vrida huvudet och se vad klockan är. En sån morgon är visarna i maskopi mot mig och visar något av följande: 03.03. 03.33,04.04,04.44,05.05, 05.50 05.55. Längre fram på förmiddagen råkar jag förstås titta när klockan är 11.11 el motsvarande. Så håller det på hela dagen. Det verkar som ett skämt, men så här har det upprepat sig i flera år och det är ett närmast magiskt, för att inte säga paranormalt förhållande mellan mig och klockor. Jo men, säger Du, nog tittar Du väl många gånger om dagen på klockan och hon visar normala tal, som 12.01 osv? Joodå, men frekvensen av visningar av tal som ser ut enligt exemplet ovan är legio en sån dag, när jag är så begagnad av min vilsenhet och/eller obehagligheter av annat slag.
Då förstår ni varför inget brev blir skickat till Fråga doktorn. Detta är ju inget medicinskt syndrom, utan något som skulle kunna kallas systematisk efterkonstruktion eller inbillning eller hypokondriskt åsamkad förvirring.
Vi kan sitta i bilen, jag och min sambo, på resa någonstans och jag frågar plötsligt, utan att jag tänkt att munnen skulle fråga: Vad är klockan? Svar: 15.15 - hurså? Ja, jag bara undrade, jag blev så konstig i huvudet. - Det kanske är stirrandet ut i dimman som gör det. - Ja, eller så är jag i dimman och frågar inne i den. - Hur menar du då? - Jag vet inte, kör du!
Att vara vilse är numera vanligare än att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt i full balans.
Kanske jag har ett balanshjul som är sönder. Alldeles klart har jag en oro; det överensstämmer ju med uret. Klockan och jag...nej, tiden och jag är nog syskon.
Fy, vad snurrig jag är...
/ Lennart
11 mars 2010
Skeenden och oskeenden
Jag är emot stillastående. Vill att saker och ting ska ske snabbt , helst på direkten.
För att få dynamiken att fungera i tillvaron måste man själv se till att vissa saker händer och att man ändå är samma konsekvent handlande person hela tiden. Jag tror på att varje människa har sin speciella och specifika utrustning. När hon lärt sig vad hon har, kan hon börja använda och utveckla det. Det är också det som gör oss både lika varandra och och olika, rentav unika. För var och en av oss finns ett gemensamt motto: Ta hand om dig och gör det bästa just du kan av allting som kommer i din väg!
Det sker mycket utan att vi rör ett finger. Omkring oss, ja, men faktiskt också i oss. Tankevärlden är ganska mycket ostyrd, självgående - särskilt om man slappnar av meditativt och bara blundar och inte håller igång tänkandet. Det kan löpa iväg som ett dagdrömmeri - det kan accelerera till såväl önskade som oönskade tankecluster, bli rent fantastiskt underbart eller monstruöst ogripbart och fasansfullt (men det senare händer inte så ofta när man är i harmoni och bara vilar skönt; det hör däremot till somligas facit i nattprotokollen).
På det yttre planet händer det alltid något som ändrar planer och beslut.
En budget brister på grund av oförutsedda utgifter i samband med ännu mera oförutsedda handlingar och skeenden. En annan uppgjord plan, menad som riktmärke för att få fart på vissa händelser och göra en kedja av dem, stoppas av oskeende, dvs det är så rätt tänkt och menat och alla är med på den s k galoppen, men när det kommer till kritan är det ingen som har vare sig lust eller tid att ställa upp. Så det som välter lassen är ibland det ogjorda, ibland det överflödigt ambitiösa och för långt gående…
Man kan göra jämförelser i tider som varit och är. Man märker att det som hände förr var bland allt vardagsorienterat också stort och ibland övergripande häftigt, som världskrigen, atombombsfällningarna, börskrascher (som Krügeraffären), tsunamin, orkaner och jordbävningar, vulkanutbrott – listan kan göras lång.
I Sverige har vi nu ganska länge haft t ex alla dessa ”fallskärmar” för direktörer och andra i den högre inkomstklassen; det fenomenet fanns inte förr.
Ansvar på en sida har inte samma (penning)värde som ansvar på en annan sida.
Vad det än gäller, på det personliga planet, som svensk medborgare, som en i världens jättepopulation, som individ på jordklotet - jag är jag och måste ta hand om mig själv, ta hänsyn till andra, lära mig leva i svart och vitt, ta råd och ge råd, umgås med mig själv och andra, lära mig allt eftersom vad kärlek är och hur den kan förändra livet och berika det, liksom i allt socialt och känslomässigt engagemang också kunna stå för sig själv, klara sorg och depression, sjukdom och motgångar. Inte minst viktigt att också kunna klara framgångar och behålla ödmjukhet inför livet.
Men det är beroende av både tålamod, tålighet, optimism och kärlek till livet.
Se framåt, men inte för långt bort. Morgondagen kan du planera för. Dagen därefter finns skissad och dagen efter den kan ha en notering i agendan; men att tänka på vad du gör nu är stundens engagemang - och viktigast! Framtiden lägger själv ut snitslar och kontroller. Kompassen finns i dig och det är bara att följa den, verklighetens animerade kartbild och nödvändighetens kursiverade påpekanden - så - kanske...Du...och jag...kommer....fram...
Lennart
10 mars 2010
Övervinna kriser
Livet är inte att leka med! Allt går inte att ta med en "klackspark". Har man ångest gäller två alternativ: dämpa eller kämpa.
Förr och för inte så längesen betraktades ångest som något man helt enkelt inte bör erkänna att man har; det var fult och visade på svaghet hos den som hade det. Jag minns när min ångest var som häftigast och kom i svåra attacker, att människor omkring mig nästan undvek mig - man skulle helst inte vidröra ämnet eller fråga hur man mådde, utan i så fall gällde ett annat bemötande: Äsch, du har inget att oroa dig för. Var som folk!
Oftast sa man alltså ingenting och det är förklarligt, eftersom man inte gärna engagerar sig i en annans inre, själsliga problematik eller vill aktivera den sidan hos personen. Då får man ju själv problem.
Empati är bra, för att inte säga nödvändig för en människa som lider. Men den kan gå till överdrift och bli chosigt förekommande och smilande. Inte bra. Då är det ett ytligt, pliktbundet tillvägagångssätt att "så gör man och är man, när en medmänniska är sjuk, så sa mamma och så har de alltid gjort förr...!" Egentligen är det inte alls empati, utan en sorts social gest man för sin egen skull tror sig vara nödgad till.
Alla har vi någon gång kriser i vårt liv - vad de innehåller och varför, är olika från fall till fall, men ett är gemensamt: vi har det svårt, när vi är inne i dem. Därför är frågan naturlig: ska detta dämpas eller ska man utan hjälp kämpa vidare och hålla det för sig själv. Jag minns en kollega som en gång sa inför en behörighetsexamen: går det bra ska det firas med champagne, går det inte bra ska det dränkas i vodka. Är det inte ett uttryck för hur det är i vår kultur? Alkoholen både firar man med, dränker man sorger i och tar man dessemellan som en tröst i tristessen. Krisernas vanligaste bekämpningsmedel är alkohol. Det säkraste sättet att skjuta problemen framför sig och komma till en riktigt rejäl kris i sitt liv är likaså drickande och/eller andra droger. De ger ju ett tillfällighetsrus och får tankarna att lämna det inre svåra så länge denna dämpande verkan varar. Farligt, farligt! Efter ett tag räcker inte doserna - man måste ha mer - "multipliceringseffekten" smyger in (det kan t ex bli en råsup på morgonen) och vägen smalnar av för en, tills man havererar och måste få hjälp, just den sortens hjälp man försökt undvika för att det är så fult och genant att ha ångest.
Dämpa eller kämpa.
Att dämpa med medicinskt sakkunnig hjälp och kuratoriskt stöd är ju ganska mycket att också bekämpa, så det är den klassiskt och socialt "rätta" vägen.
Att kämpa förutsätter styrka - den har man sällan utan vidare, den måste man få till sig och anamma på rätt sätt. Det kan i första steget vara samtal med psykolog, med kurator, med en klok och stark vän, som man kan lämna ut sina problem för, en präst eller pastor, som utan att driva sin insats med bibelcitat och salvelsefullt tal är där som en kyrkans utsände, att ta emot bikt och lyssna, lyssna, lyssna. Många gånger passar inte den sortens hjälp för den som har "neuros eller ångest", men den måste finnas för dem som verkligen kan ta emot från det hållet. Jag gick en tid hos S:t Lucasstiftelsens samtalsterapeut på min dåvarande hemort. Jag upplevde den terapin som bättre än den professionella inom psykvården.
Det finns en uppsjö av lugnande mediciner och av den antidepressiva sorten, den som först felaktigt kallades "lyckopiller" produceras allt mera och det blir massor av kusiner till den först framställda, som kom från USA.
Det kan vara svårt att komma tillrätta med vilken medicin som passar en person bäst. Tyvärr ligger det ofta i bra mediciner mot depression ett OBS!: man kan bli sämre, innan vändningen kommer. Den varningen borde vara tydligare och receptförskrivaren noga med att med täta samtal bevaka patienten/konfidenten, eftersom självmordsbenägna tyvärr kan i sin förtvivlan välja att kasta sig framför tåget eller göra sig av med livet på annat sätt, just när den medicinkrisen sätter in. Här gäller det att vara både informerad och mentalt stark mitt i sitt mörker. Om sen utdelningen ändå uteblir och man måste byta medicin, krävs det dessutom tålamod och insikten om att man måste gå vidare. Kämpa.
Eftersom jag själv haft ett liv fyllt av den här sortens problem och många gånger känt mig både ensam, utfrusen och främmande för min egen bild, så kan jag bekräfta att faran för ett sånt motsägelsefullt och konsekvensladdat handlande finns - i större utsträckning än man i sin aningslöshet tror. Det finns inget friskt ansvar kvar hos personen ifråga just då. Desto större är behovet av stöd, hjälp och framför allt närhet i den närsociala miljön. Och kriser kan i sådana fall bara klaras med hjälp av vänskap, samtal och medmänsklig kärlek. När så medicinen börjar verka på rätt sätt, gäller det att inte överge eller ta för givet att "nu klarar han/hon sig själv". Ensam är stark gäller aldrig i sådana sammanhang.
Lennart
9 mars 2010
Allt kan bara bli bättre
Hur omöjligt det än verkar, hur mörkt det än ser ut, hur trött och utmattad jag än är av att avsluta varje dag som vore den ett misslyckande, p g av förlorad sömn, dålig mage, kroniskt flimrande och infarktmärkt hjärta, polyneuropati som trasar sönder nervförbindelser och signalering till hjärnan, grav sömnapné och insomni...så går dygnen och tiden oberört vidare, och man hänger med. Konstigt men sant. Länge har jag väntat på förbättring, närhet till normalt uppiggande ljus.
Det har blivit många olika mediciner, många läkarbesök, ett antal ambulansfärder och inläggningar, många goda levnadsråd och en hel del uppmuntrande tillrop, men har man sjukdomar som är svårbotade och tar ifrån en livskraften allt efter som tiden går, så är det andra faktorer som gäller än de som håller den normalfriska människan igång.
Jag lever nära den jag älskar och hon ger mig sin fulla kärlek; ändå är ett visst mörker med sitt innehåll av likgiltiga "molekyler" och tappad livskraft kvar. Viljan att leva har jag, men inte den rätta aktivitetsfrämjande glädjen. Omgiven av kärlek är jag, men känslorna fungerar inte som de ska - min kropp är alltför intagen och övertagen av kemiskt negativa förändringar; hur mycket som dessutom beror på nervsystem respektive andra inre och yttre omständigheter är svårt att veta...sjukdomen själv frågar varken efter vem den kommer till eller varför - den är en taggad motståndare till glädjefyllt liv och en erövrare som kan vara svår att besegra.
Kanhända är mycket av det svåra jag har nu biverkningar av medicin, vilket i sin tur försvårar medicinens tilltänkta positiva svar i mig. Farmaceutiska mediciner som enbart verkar positivt finns ganska litet av, men har de bara mer positiv än negativ verkan, så är de att föredra, i synnerhet om det finns en läkande komponent i dem.
Jag vet att jag sannerligen inte är ensam i skröpelöknen. Litet varstans i folkhemmet haltar bokstavligen verklighetens fötter betänkligt och arbetsförmåga och levnadsglädje minskar eller sätts på prov. Livet är ibland svårare än det behövde vara. Strindberg hade allt rätt i sina ord: "Det är synd om människorna."
Detta är alltså en tankeskiss, som kunde vara gällande för vem som helst. Jag som skriver detta är visserligen inte frisk, men lycklig, glad i att leva. Vid eftertanke dock litet besviken på att vissa saker inte blev som de borde blivit. Ingen bitterhet, men aningen dämpad av att tänka bakåt i tiden. Nuet har jag, trots all kroppskamp inga problem med. Jag älskar, är älskad och trygg i vetskapen om att när man mår som sämst kan allting bara bli bättre.
Lennart