Lista över andra kåserier:
I väntrummet
värmländskt kåseri
av Lennart Pernestrand
Den gamla damen i brunt stöder sig tungt på kryckkäppen och stannar stånkande till innanför dörren till väntrummet.
- Här va lufta tjock ska jag säge, joho att ho e.
Hennes värmländska replik rör inte de andra. Den gamla damen kommer in i ett rum där luften är tung, sinnena tunga och blickarna orörligt stela. Hon sätter sig på en stol med armstöd och håller kryckkäppen som en herdestav. Hon ser sig blinkande omkring, det blir några ord till, hon är van att prata för sig själv. Men några minuter senare har väntrumsklistret täppt till hennes mun; hon slocknar och får en stel mask även hon.
Precis som i en tågkupé. Samma sorts luft. Samma återhållsamhet.
Den frodiga kvinnan i blått, som ideligen plockar sig på hakan och gör små ryck med fingrarna. Ett missprydande skäggstrå?
Mannen med den söndertrasade tidningen och tre vita bandagestrutar på vänster hand.
Den unga kvinnan i röd jumper. Sitter med en gul Pippi Långstrumpsbok i handen, men läser hon? Hon har platåskor, plockade ögonbryn och ljustonat hår, som är svart vid fästet i pannan. Hon tuggar mekaniskt och oupphörligt på ett tuggummi.
Några sneda ryggar. Gipsade ben och fötter. Kryckor. Käppar.
Känns oanständigt, nästan straffbart, att inleda en konversation med den som sitter bredvid.
Det är då det friska avspända samtalet mellan två äldre kvinnor får rummet att vakna. Som en luftrenare med skogsdoft utifrån landskapet, fungerar det. Obekymrade om svensk väntrumssed pratar de högt och melodiskt med varandra. De övriga patienterna lyssnar med ryggarna, men ler undangömt...
- Jaså du tog tröjan.
- Ja en e så frösen å murri.
- Ja känner itt´na vals dä e varnt eller kallt, men en blir sömni i den här lufta.
- Vi får nog sitte länge. Te fyra tänker a. De va här vi va, Boris å ja... vi satt därnere då... innan de ble nytt.
- Te fyra?! Kan väl gå fort iblann också...
- De beror fäll lite på va en har för krämper. Di tar väl di värste brotta först.
- Sextioett! ropar en raspande röst i högtalaren.
- Va sa ho?
- Sextiett, de e du vetja.
- Kors, gick de så fort.
- De blir bare en ny stol å sitte på... i ett annat rum.
Det blir tyst, när den gamla damen sitter där utan sin väninna. Hon muttrar ohörbart och prasslar med handen långt nere i en påse i väskan. Hon får upp ett stort rött äpple och börjar med ett hårt smackande bita sig in mot kärnhuset.
Lukten av äpplet blandar sig med den söta tjocka lukten, som redan finns där i rummet; ljudet av käkarnas malande irriterar de andra och leenden surnar.
Den gamla tunna damen i brunt håller i kryckkäppen med oroliga fingrar och hennes våta ögon ser förebrående på den äppleätande damen.
- Ho ska tänka på gallan sin... joho att ho ska.
Tuggandet upphör.
- Ja kanske stör? säger äppleäterskan och ser sig om.
Tystnaden blir total. Damen med äpplet ser sig förvirrad omkring från den ena till den andra och utbrister till sist:
- Nog e väl detta ortopeden?
Ingen svarar på en så dum fråga. Hon böjer sig ner mot väskan och drar upp påsen, reser sig och går runt och bjuder.
- Se här... varsego! De räcker te er allihop.
Så vänder hon sig till gumman med kryckkäppen.
- Tant ska väl inte ha nåt... de e bäst å tänke på gallan.
Lennart