Varför inte börja med en kriminalnovell, införd i början av 1970-talet i Hemmets Veckotidning?! Jag skrev sådana under pseudonymen Lennart Pettersson:
Rosorna
Ellen och Göran Viklund hade varit gifta i fem år.
Det hon såg av sin man numera var oftast ryggtavlan. Hon upplevde det som om han hela tiden var på väg bort från henne. Med sin dokumentportfölj dinglande i handen och sommarrocken oknäppt flaxade han ut genom dörren, vände sig om och gav henne en slarvig slängkyss. Den synen var nästan inbränd i ögat, så ofta hade hon sett den.
Så var det också i dag, han var på väg ut. Representantjobbet krävde alltmera tid av honom, tycktes det.
- När kommer du hem? frågade hon och försökte att inte låta ängslig.
Han ryckte ner rocken från galgen och hade den bara över ena axeln, när han öppnade dörren.
- Jag ringer, när jag vet besked, sa han.
Hon såg hans bleka leende och försök till slängkyss.
- Nog vet du väl...
Dörren slog igen.
Ellen gick långsamt fram till fönstret, förde gardinluften åt sidan med handen och tittade ner mot parkeringen. Göran småsprang med rocken fladdrande. Den ljusblå Mercedesen stod på den hyrda platsen och i den hade Göran sina väskor. Hon såg honom öppna bildörren, sätta sig tillrätta utan att kasta en blick upp mot fönstret.
Parken runt om parkeringen vällde sitt gröna överdåd upp mot henne, så att hon kände det som om hon skulle kvävas. Där stod hon ofta om dagarna och begravde sin blick i lummigheten, kände sig övergiven och vemodig. Ensam.
De tre männen på den gula bänken därnere brukade sitta där varje dag vid den tiden. Det var också en upprepning. De petade med sina käppar i gruset och kastade smulor till duvorna. Pratade och skrattade, det kunde hon se...
Nej, så här såg det aldrig ut i hennes drömmar, innan hon gifte sig. Den första tiden stämde de ganska bra med verkligheten, men sedan Göran slutat som kamrer och gått över till representantyrket inom konfektionsbranschen hade allt förändrats. Han tjänade mera pengar, men blev aldrig nöjd.
Mer och mer låg han ute på vägarna och mindre och mindre såg hon av honom.
Det värsta var, att hon inte längre var säker på att han älskade henne. Han var snäll och vänlig, rentav omtänksam ibland, men blicken var inte densamma som förr - ingen glimt av varm längtan, inte ens ett stäönk av kättja.
Det var som om han inte behövde henne annat än som tjänarinna. Inte ens sällskapsdam dög hon till. Han lyssnade aldrig med mer än ett öra, hummade bara till svar.
Så hade det varit en tid. Varje ny dag kändes som en försämring, varje natt som en trasig gungmatta över en avgrund. Hon var så förtvivlat ensam.
För en vecka sedan gick hon till en läkare och blev grundligt undersökt. Hon kände ett rent fysiskt illamående och deppigheten kanske hade sin medicinska förklaring. Hon hade nästan hoppats det. Men doktorn kunde bara säga att resultaten av proven var normala. Ät apelsiner och annan frukt och gå ut och promenera en stund varje dag, var hans recept mot olusten.
Ellen visste så väl att hon behövde komma ut, både för att få vitaminer och för att träffa vänner. Hon hade ju fullständigt isolerat sig i våningen månad efter månad. Det kändes så osäkert att inte veta, när Göran skulle komma hem, och kanske skulle han ringa just när hon var ute. Hon hittade på den ena ursäkten efter den andra för att inte gå ut.
Förr var hon effektiv hemmafru och tog sig för saker och ting. Nu genomled hon dagen utan att göra det som behövdes. Den senaste veckan hade hon inte ens bäddat sängen efter sig.
Hon spratt till, när det smällde i brevinkastet. Tills nu hade hon stått och tittat ut mot parken med ena handen nypande i gardinen.
Det knäppte i hennes knän, när hon bröt sig ur sin förstening och gick till dörren för att ta upp posten.
Ett brev var till henne. De andra var affärsbrev till Göran. Dem lade hon på hallbordet.
Brevet till henne var försett med frimärken, men hade lustigt nog ingen stämpel.
Hon hämtade en liten kniv i köket och skar upp brevet, stack ner ett par fingrar i kuvertet för att få tag i innehållet, men hon fick inget mellan fingrarna. Kuvertet var tomt.
Hon skrattade till och sökte snopet med fingret en gång till. Neej, det var ingenting i. Hon ryckte på axlarna, såg på stilen på framsidan, konstaterade att det var vackert textat och kastade sedan kuvertet i en papperskorg. Det var typiskt och symboliskt. Ingen hade något att säga henne.
En stund senare ringde telefonen. Nu ringer Göran, tänkte hon och kände hur hjärtat ökade takten. Hon älskade Göran. Han kunde inte hjälpa, att han hade så mycket att göra. Det var säkert för hennes skull...
- Ellen Viklund.
Det brusade i luren.
- Hallå, sade hon.
Det knäppte, brusade och frasade, men någon röst hörde hon inte. Det kanske var en trasig apparat han ringde från, tänkte hon och kom på hur hon skulle göra.
- Om du...ni hör mig, så...byt apparat, den är antagligen sönder, jag kan inte höra dig...er. Jag lägger på nu.
Hon väntade att han skulle ringa snart igen, men det dröjde. Efter en timma hade han fortfarande inte hört av sig. Det måste väl ha varit han i alla fall... Men den som ringde kanske inte hörde henne heller.
Hela dagen gick och skymningen lade sig grå i lägenheten. Hon kom sig inte för med att tända något ljus. Hon satt stilla i fåtöljen framför TV-apparaten, stirrade på den blygrå glasskivan och hade inte lust med något alls.
Alla ljud blev så tydliga på kvällen. Det knäppte i väggarna och knarrade i golvet, fast hon satt stilla. Nyss lät det som om något ramlade i golvet i köket. Hon vågade visserligen... Nej - det gjorde hon inte, det stod klart för henne nu, hon vågade inte se efter. Något som liknade skräck smög sig in i henne och hon blev våt i händerna. Så hade hon aldrig känt det. Hon måste göra någonting, inte bara sitta, man kan bli tokig av att bara sitta och lyssna till ljud...
Med en viljeansträngning kom hon upp ur fåtöljen och gick ut i hallen, tittade därifrån ut i köket, försiktigt som om hon skulle in till ett lejon på cirkus. Hon förstod att det skulle sett löjligt ut, men det var inte löjligt, det var idiotiskt och kändes hemskt.
Det måste ha varit kastrullocket som legat snett på diskstället och kanat ner på bänken. Hon tog sig för pannan. Snälla Ellen, sade hon till sig själv. Det finns inga spöken och dörren är låst. Du älskar Göran och han ringer snart, eller också kommer han hem.
Hon stannade framför hallspegeln och tittade motvilligt på sin bild. Det var knappt hon kände igen sig själv - rufsig i håret, rädd i blicken. Håret kunde hon åtminstone göra något åt.
Med hårborstens hjälp hade hon snart fått sitt kastanjeröda hår att falla mjukt ner mot axlarna. Hon strök med händerna över höfterna för att släta till sin gula klänning, sträckte på sig och försökte sig på ett leende. Hon var blek och hade blå skuggor under ögonen. Annars såg hon väl ut som när Göran blev kär i henne.
Hon mindes dikterna han skrev till henne under förlovningstiden. Om hennes skratt, hennes figur, läppar, hår och gröna ögon...
Litet smink, och hon hade plötsligt blivit en annan, eller snarare den tidigare Ellen. Hon fick lust att ringa en väninna och gå ut och dansa.
Varken Ulla eller Ann svarade. Vem skulle hon då ringa?
Hon behövde inte fundera längre. Med handen kvar över den pålagda luren överraskades hon av en skarp signal, och hon kände hur det surrade genom fingrarna och ända upp i axeln.
Ivrigt lyfte hon luren.
- Ellen Viklund
- Hej, känner du igen mig?
Först tyckte hon att det var Göranh, hon var inställd på det. Hon stammade en aning och mannen i andra änden skrattade och förklarade sig.
- Det är Lennart.
Det var längesedan. Honom kände hon sen tiden före Göran, men de hade aldrig hört av varandra sedan dess.
- Jo, jag vet att du är gift och med vem också, annars hade jag inte kunnat hitta telefonnumret.
- Är du här i stan?
- Ja, tillfälligtvis. Jag bor på motellet. Men jag känner ingen annan här, så jag tänkte...
- Jag är ensam...
Det slapp ur henne. Hon hade menat det som en invändning, men han uppfattade det inte så.
- Kan jag komma och hämta dig om en halvtimme, så går vi på restaurang och pratar gamla minnen? Det behöver ju inte bli sent...
- Jag vet inte... Hon drog på det. Visserligen kände hon Lennart väl. Han var en präktig man, som hon kunde lita på, men folk skulle prata. Strunt i det - hon kunde inte gå här hemma och känna olust, hon måste ut, det hade ju doktorn också sagt, fast han väl inte avsåg restaurangbesök.
Hon kände sig nästan munter efter telefonsamtalet. Makeupen var ju redan påbörjad, så hon behövde inte så lång tid på sig att bli färdig.
Göran hade inte ringt, och han skulle inte ringa heller, om hon kände honom rätt. Det var rätt åt honom, om hon för en gångs skull gick ut med en annan karl. Vem vet hur många flickor han roat sig med på sina resor...
Det blev en lyckad kväll. Lennart var en lättkonverserad man, rik på humor och generös med leenden och skratt.
Ellen kunde inte minnas att han förr visat upp en så trevlig sida, i varje fall inte mot henne.
Klockan var över midnatt, när de skildes utanför hennes port. Hon såg att han gärna ville ge henne en kyss, men inte tordes. Hastigt böjde hon sig fram och vidrörde hans kind med sina läppar. Så vinkade hon åt honom och rusade uppför trapporna. Hon ville inte se hans min.
Utanför sin dörr stannade hon, kände en lätt yrsel och stödde sig med handen mot dörrkarmen, medan hon satte nyckeln i låset. Hennes fingrar kom emot något som rev henne. Det var mörkt i trappuppgången. Hon tryckte på den lysande röda knappen, och nu såg hon vad hon stuckit sig på.
På hennes dörr satt fasttejpat en lång rosenkvist. En vacker röd ros och en stjälk med många vassa törnen.
Ingen lapp. Och innanför dörren låg ingenting. Hon fick ingen upplysning om vem som förärat henne rosen. Hon mindes att Lennart varit borta från bordet en stund. Han skulle ringa ett samtal, hade han sagt. Var det han? Hade han ordnat detta...?
Göran kunde det i alla fall inte vara, det var uteslutet. Han hade inte sådan fantasi.
Hon satte rosen i en smal vas, som hon ställde på bordet vid sin säng. Hon kände sig litet skamsen, men kunde inte reda ut varför. Tankfull låg hon och såg i taket. Tre underliga saker hade hänt sedan middagen. Det tomma brevet. Telefonsamtalet utan röst. Rosen på ytterdörren. Det sista underligast av allt. De båda andra sakerna kunde vara en slump.
Trots att hon haft roligt med Lennart kände hon ett allt djupare missmod, något som liknade samvetskval.
Det dröjde länge, innan hon till slut somnade av utmattning.
En telefonsignal väckte henne. Hon satte sig hastigt upp och gnuggade ögonen, såg på den lilla elklockan och konstaterade att det var långt fram på förmiddagen. Ytterligare en signal skärpte hennes sinnen och hon rusade ut i hallen och lyfte luren.
Det var Lennart.
- Jag väckte dig väl inte, skrattade han.
- O nej då, sade hon hest. Jag...Jag har varit uppe länge.
Han måste ha hört lögnen i den sömniga rösten, men han visade sin finkänslighet och kommenterade det inte.
- Jag ville bara höra hur du har det... hur du mår...
- Tack bra.
Att hjärtat skulle slå så våldsamt! Blodet rusade från huvudet, hon blev alldeles vimmelkantig.
- Har du hört något från din man?
- Nej, men det har jag knappast väntat mig. Han tycker väl inte att det är så noga, han vet var han har mig.
- Är det säkert det?
- Vilket? undrade hon desorienterat.
- Att han vet var han har dig.
- Jo, jag brukar inte hoppa över skaklarna. Förresten är han inte svartsjuk av sig. Fick han veta att jag varit ute med dig, skulle han nog bara säga att jag gjort rätt, som passade på att roa mig...
Hon trodde inte själv på det hon sade. Varför sade hon så där?
- Menar du att han har uppmuntrar dig...ja, men det är ju bra, då kan vi träffas igen, eller hur?
Hon drog andan och försökte samla sig. Vore det inte en farlig lek? Inte kände hon något särskilt för Lennart...
- Nej, vet du vad! Inte en gång till i samma vecka. Jag hör till det trogna släktet. Men det var roligt att du ringde. Och tack för i går, det var roligt.
Ett ögonblick funderade hon på om hon skulle berätta om de tre mystiska händelserna i går, men beslutade sig för att hålla det för sig själv. Det fanns ingen anledning att ge Lennart några privata förtroenden.
- Jag stannar i stan ytterligare ett par veckor, sade Lennart. Jag hör av mig. Förresten, skulle du vilja mig något kan du ringa till motellets växel och fråga efter mig...
-Tack, Lennart, men jag tror inte...
Där knäppte det till i luren och samtalet var plötsligt brutet. Hon höll kvar luren intill örat en stund, men gav sedan upp.
Posten hade kommit. Bland breven till Göran fanns åter ett adresserat till henne. Hon såg att det var samma stil som på det förra.
Inuti låg en pressad ros. Ingenting mer. Inget meddelande. Det doftade starkt av blomman, den var nyligen pressad. Kuvertfodret var fläckat som av blod.
Ellen stod med brevet i handen och bestämde sig för att inte kasta det. I stället letade hon fram det från i går, som låg hopknycklat i papperskorgen. Hon stoppade tillbaka den pressade rosen i kuvertet och lade ner det och gårdagens i sin sekretärlåda.
Vad var det för ett mystiskt spel? var det lennart, som spelade henne dessa spratt? Om hon skulle ringa upp honom med ens och fråga rent ut... Nej, det var bättre att inte låtsas om något.
Efter lunch gick hon ut på en kort promenad i parken. Hon hade bestämt sig för att det skulle vara slut på det ständiga innesittandet. Hon måste känna att hon levde.
Hon hade bara varit borta en kvart.
När hon kom uppför sista trappavsatsen såg hon genast rosen. Ännu en kvist tejpad mot dörren. Samma blodröda färg. Inget meddelande, vare sig utanför eller innanför dörren.
Hon var inte enbart brydd längre. Hon var orolig. Kände sig utsatt för provokation. Det kunde inte vara tal om friarrosor. Det måste vara någon som ville henne illa... Eller var det bara retsamhet? Var det trots allt Lennart?
Hon måste ringa.
Hon framförde sitt ärende snabbt utan att dra andan. En lång sekund var det tyst i andra ändan.
- Driver du med mig? undrade han.
- Nej, jag frågar rent ut, är det du som gör detta?
- Det där är fullständigt främmande för mig, sade Lennart. Ett underligt sätt att fria, om det nu är frågan om det. Men det måste vara ett skämt, förstår du väl, det är inget att bry sig om.
- Jag börjar tycka att det är kusligt. Jag är ju ensam...
- Vill du att jag ska komma till dig?
Han lät hoppfull och hon kände en snabb glädje inom sig.
- Ja... nej, jag klarar mig. Det kanske bara blir värre...ja, jag menar, om... jag vet inte vad jag menar, jag är alldeles vimsig. Men nu vet jag att det inte är du.
- Det kan du vara fullständigt säker på.
Ellen hörde ljudet av sirener närma sig och gick fram till fönstret och tittade ut. En ambulans stannade framför huset och två vitrockade män slängde sig ur bilen, öppnade bakdörrarna och drog ut en bår. De försvann in i huset. Hon hörde deras steg i trapporna.
Någon som blivit hastigt sjuk, tänkte hon. Ögonblicket senare ringde det på dörren. De hittar inte rätt, tänkte hon...
- Fru Ellen Viklund gällde det, sade den som gick först och drog båren och kollegan med sig in, innan hon fattat någonting.
- Men det är ju jag, sade hon.
Hon blev hastigt illamående och kände för ett ögonblick hur blodet försvann ner i benen.
De ställde ner båren och blev stående med gapande munnar.
- En man ringde 90000 och sade att det var frågan om självmordsförsök. Tabletter. Ellen Viklund, Vilsegatan 5, tre trappor. Stämmer det inte?
- Jag är ju fullt frisk. Jag heter Ellen Viklund och det är rätt adress, men alltsammans är ett misstag. Jag har inte tagit några tabletter och aldrig funderat på att begå självmord. Försvinn!
Hon hade bleknat och höll alldeles på att förlora självbehärskningen.
- Ni får betala utryckningen. Det kommer räkning, muttrade den ene av männen, när de långsamt drog sig tillbaka.
- Men vem ringde? ropade hon efter dem.
- Det där får ni göra upp med polisen, ekade deras röster i trapphuset.
Gamla fru Andersson i lägenheten intill öppnade dörren försiktigt och stack ut huvudet.
- Vad är det om? Är någon sjuk?
- Nej, men man kan bli! sade Ellen onödigt högt och smällde igen dörren.
Resten av dagen var en mardröm. Några fler underliga händelser inträffade inte, men det var nog med det som hade hänt. Hon kände sig så förtvivlat ensam, hon kunde inte ringa Lennart igen, det var omöjligt. Och Göran kunde hon inte nå. Hon var rädd.
Minsta ljud i lägenheten fick henne att reagera häftigt. Hon var spänd som en stålfjäder. Hon frös och svettades om vartannat.
När kvällen kom tände hon alla lampor som fanns, men hon vågade inte slå på radion eller TV-apparaten. Hon var rädd att någon skulle bryta sig in under tiden.
Sömntabletter? Hon hade bestämt en burk i skafferiet. Hon behövde sova lugnt. Hur många skulle hon ta? På etiketten stod det 1-2 tabletter till natten. Utskrivet för ett och ett halvt år sedan. De var egentligen för gamla. Medicin av det här slaget fick inte användas ett år efter tillverkningen.
Hon stod med burken i handen, höll upp den mot ljuset. Det var ganska många i den. Hon hällde ut tabletterna på diskbänken och räknade dem. Det hade varit sextio stycken från början. Det var femtiotre kvar.
Tablettdöden, tänkte hon.Göran bryr sig inte om mig. Lennbart känner jag inget för. Några vänner har jag inte längre, sedan Göran tog mig med hit till denna gudsförgätna ort. Vad har jag för glädje av livet?
Hon tog en näve av de vita tabletterna i handen, stirrade på dem. Den andra handen vred mekaniskt på kallvattenkranen och tog ner ett glas. Glaset fylldes. Hon stod med ena handen om glaset och den andra kupad som en skål med de vita sömntabletterna.
Plötsligt tog hon sig samman. Det fick inte ske. Det var för enkelt. Så här gör man inte. Det är emot allt förnuft.Hur skulle ett brinnande ljus kunna blåsa ut sig självt? Nej, inte ett ljus - ett ljus har bara skenbart liv. Jag har min vilja och jag har en levande kropp. Jag kan blåsa ut mitt eget liv, men jag gör det inte, jag gör det inte...
Hon tog en tablett. Det kunde hon göra utan att skämmas. Utan att känna sig besegrad.
Det började rycka i ögonlocken en stund senare och hon drog täcket upp mot hakan, sträckte ut handen och släckte ljuset.
Alldeles på gränsen till sömn hörde hon ett prasslande ljud ifrån hallen. Hon blev klarvaken och satte sig upp. Rummet gungade.
Hon vågade inte lämna sängen och hon kunde inte gömma sig genom att krypa under täcket. Hon blev sittande och stirrade ut i dunklet. Steg, tysta och försiktiga närmade sig. Hon satte handen för munnen och kvävde ett skrik.
En man stod i dörröppningen mellan sovrummet och hallen. Han hade något över ansiktet, kanske en strumpa, hon kunde inte se i mörkret. Han höll något bakom ryggen och kom sakta närmare, stannade ett par steg från sängen, tog fram det han hade bakom ryggen och kastade det mot hennes ansikte.
Ellen hann känna en stark doft och något som stack emot huden, innan hon svimmade.
Hon vaknade trögt, var ännu kvar i drömmen, där hon försökte tränga sig genom en tät häck, där grenarna stack henne i ansiktet. Till slut var hon igenom och kunde andas.
När Ellen slog upp ögonen såg allting rött ut. Det tog någon sekund, innan hon fick undan rosorna, som legat över hennes ansikte.
Det var ljust i rummet. Klockan visade sex. Hon satte sig upp. Den obundna rosenbuketten delade sig och kvistar föll till golvet. Skräcken fyllde henne på nytt, men hon var inte handlingsförlamad, det var ju ljusan dag. Hon kände med handen över ansiktet. Det sved. Hon hade fått rispor av kvistarna.
Sakta och med bultande hjärta steg hon ur sängen och gick som en rädd barnunge försiktigt tassande från dörr till dörr, som vore de klippblock att gömma sig bakom för fiendens kulor.
Hon var våt av svett, när hon genomsökt lägenheten och funnit den tom. Ytterdörren?
Den var ordentligt låst. Inte bara låst - herregud! Hon drog häftigt efter andan. Knäna höll på att vika sig. Säkerhetskedjan! Den satt på plats.
Det måste betyda... Man kan inte gå ut genom dörren och låsa på insidan efter sig!
Nu skulle hon behöva ambulansen. Så sjuk och förtvivlat rädd som hon kände sig nu hade hon aldrig i sitt liv gjort.
Hon såg sin bild i spegeln. En vilt stirrande människa med darrande vita läppar.
Han måste finnas kvar i lägenheten. Inget kunde vara tydligare. Och vem det än var, så ville han att hon skulle förstå det, annars hade han inte lagt på säkerhetskedjan. Vad ville han? Dessa rosor.. brev... Hon orkade inte, vågade inte se sig om i lägenheten igen. Han måste ha gömt sig i någon garderob...
Hon måste ringa! Vad som än hände, när hon började tala högt i luren, hon måste ringa...
Motellets växel tog emot.
- Han är inte inne, kan vi be honom ringa?
- Nej... ja... Hon tvekade. Jo, säg till honom... det är angeläget. De fick numret och hennes namn.
Han var inte inne. Det var ju inte så konstigt, men det gjorde henne ännu räddare. Hon var ensam med en vettvilling.
Hon hade bara sin sidenpyjamas på sig. Vågade inte klä sig, vågade inte göra någonting.
Ellen kastade en blick ut i köket. På diskbänken stod tablettburken - tom. I en hög bredvid låg tabletterna. Hade hon lämnat dem så?
Långsamt gick hon ut i köket, tog stöd mot väggarna, hennes ben ville inte bära henne.
Det satt en lapp instucken bland tabletterna. En liten papperslapp. Hon tog upp den och läste: Du har ingen chans!
Då började hon gråta, häftigt och högljutt. Hon orkade inte hålla tillbaka, hörde sitt eget skrik och blev bara räddare.
Hon föste ner tabletterna i burken och öppnade skafferidörren. Där kom nästa chock!
En fasttejpad ros och en lapp på hyllkanten: Föredrar du kniv i hjärtat?
Ett ögonblick stod hon som fastnaglad, med en hand krampaktigt sluten runt tablettburken, så rusade hon skrikande iväg till badrummet, slängde upp dörren och spolade vatten i tandborstmuggen, tog av locket på burken och hällde ut tabletterna i den darrande handen.
Det var just när hon skulle skölja ner de första sex tabletterna, som förnuftet fick en chans - som solen plötsligt bryter fram genom molnen - och hon begrep vad det var frågan om. Det borde rimligen gjort henne ännu mera förtvivlad, men någonstans ifrån kom krafter och initiativ till henne. Hon hade en chans! Vad han än skrev, hade hon enchans. Men det gällde att spela det spel, som passade honom. Hennes länge gömda skådespelartalang skulle komma till nytta. Nu visste hon!
Insikten och beslutet gjorde henne stark. Hon skulle lura honom. Hade hon otur, skulle det gå illa, men hon måste försöka.
Hon snyftade högljutt, låtsades ta en dos tabletter, sköljde ner med vatten och upprepade proceduren. Hela tiden försökte hon få fram ljud, som skulle ge sken av att hon verkligen tog tabletterna. Medan hon sedan kastade alla tabletterna i toaletten och spolade, skrek hon vilt för att han skulle tro att nu hade hon gjort det.
Burken fick ligga på golvet.
Hon stapplade därifrån och in till bädden.
- Gode Gud, vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Kan ingen hjälpa mig? Jag ångrar mig. Jag måste få hit en ambulans.
Hon kröp ur sängen och bort mot telefonen. Det fick inte se ut som om hon orkade ända fram, då skulle han komma och sätta en kniv i ryggen på henne. Om han nu inte bara hotat?
På ett som hon hoppades naturligt sätt sjönk hon ihop alldeles innan hon nådde telefonen.
Då ringde det. Hon var nära att falla ur rollen och häftigt resa sig upp och svara. Det måste vara Lennart.
Det måste se ut som om hon gjorde en kraftansträngning...
Hon fick trevande upp handen mot luren och den föll av apparaten och ner på golvet.
- All...lå. sade hon släpigt och sluddrande. Hon insåg att det skulle förstärka hennes möjligheter, om den som ringde anade oråd.
Då rusade Göran fram. Hon hann inte se var han kom ifrån. Han slet ur jacket.
- Här skall inte ringas vare sig till eller ifrån...
Hon sjönk ihop och låtsades halvt medvetslös. Men hon hörde klart hans monolog.
- Det är vår bröllopsdag, älskling. Var inte rosorna vackra? Jag tyckte att fem år kunde räcka. Jag har funnit den rätta, förstår du, sömntuta. Jag tar med mig kuverten, rosorna och andra små komprometterande saker, älskling. Dina pengar hoppas jag verkligen på, annars skulle jag gjort slut på det vanliga trista sättet. Sov gott!
Hon hörde honom rota omkring i lägenheten, sedan rasslade dörrkedjan och han försvann, ut från lägenheten, ut ur hennes liv.
Hon reste sig långsamt och kände sig fullständigt tom. Som om alla känslor för Göran bara blåst ur henne - en ballong som exploderat. Det fanns inget kvar.
Hon klädde sig och funderade under tiden på om hon skulle ringa efter polisen eller gå dit. Stationen låg ett kvarter bort. Om Göran befann sig i närheten och hade huset under uppsikt, var det kanske bäst att vänta ett tag. Han måste ju få tro att hon var död.
Hon satte in jacket i telefonen igen.
Ett förunderligt lugn kom över henne. Det var inte bara kärleken till Göran som dött, rädslan hade följt med i samma grav.
När det en stund senare ringde på dörren, blev hon inte skrämd. Hon visste att det inte var Göran. Hon kände på sig att det var Lennart, att det var han som hade ringt för en stund sedan och blivit orolig.
Hon log mot honom, när hon öppnade.
- Jag blev så himla rädd, sade han och stängde dörren efter sig. Du har dillat om tomma brev och rosor på dörren och stumma telefonsamtal, så när jag hörde din konstiga röst och förbindelsen plötsligt bröts, skyndade jag hit.
- Du är välkommen, sade Ellen.
- Du ser faktiskt glad ut.
- Jag är glad. Så här glad! Hon hävde sig på tå och gav Lennart en innerlig kyss. Han svarade och drog henne intill sig.
En stund senare gjorde de sällskap till polisen. Bevis var det svårt att komma med, men Ellen hade ett förslag. Göran skulle ännu en gång få ta del av hennes teatertalanger.
- Ni kör hem mig, beställer en ambulans till Vilsegatan 5, tre trappor, Ellen Viklund, självmordsförsök, tabletter. Redan reaktionen ni får i andra änden bör bli ett indicium...
- Annars råkar det vara så att Göran har rummet intill mitt på motellet, sade Lennart. Han vet inte vem jag är, men jag känner honom.
- Ni gör det enkelt för oss, sade kriminalaren och log.
- Har du haft honom i närheten och inte låtsats om det? sade Ellen förvånat.
- Jag tycker också om komplicerat rollspel, sade Lennart och skrattade.
Lennart