förbigången

den
som inte tror sig om
att gå vidare

har redan
gått förbi

sig själv

Lennart

talande tystnad


nuet bryter aldrig
gammal tystnad

men det talar
med samma röst

Lennart

säger kärlek
menar hat

säger hat
menar kärlek

sanning
som blir lögn

lögn
som blir sanning

liv
som en trasmatta
med ränder av hat och lögn
och ljusa inslag av sanning
och kärlek

det älskade farliga livet

Lennart

brutna löften
blir aldrig hela igen

om nya löften
kommer
från samma håll

ta dem i ett såll
och sila noga

högst hälften
kan du lita på

faktiskt
är det så

Lennart

havet av tystnad
skummas
av ordens vågor

inte ens
var sjunde
väcker oss

bruset
sövande viskningar
i innerörat

vi lägger våra röster
i urnor
av osynlig
hörselkristall

vi finns i
den relativa tystnaden
du och jag

ibland möts vi
ridande på ordets hästar

Lennart

våren har slutat viska
i sitt hesa målbrott

nu sjunger den
med operatenorens
frejdiga koloratur

och sopranens
ljusa vibraton

i spåren efter
tussilago farfaras aria
och trots
maskrosornas
ständiga recitationer
i poesins diken

det lyser av gamla hepatica
och nemorosa
det spinns vävar i morgontimmarna
och måsar och tärnor
har förföljt harven
i skränande flockar

nu är det dags för
bersåernas kaffedoft
och verandornas
dragspelsmusik

får jag lov

Lennart

tanke

har inte tankar nog
för att fylla
sekunderna med liv

men de jag kan sortera
fyller bok efter bok

med grammatiska
formuleringar

av det tanklösa
och tänkvärda
i det sekundsnabba
liv

jag inte
hinner med 

Lennart

skrapa av fötterna med en dikt

om anledning funnes
skulle jag
ge ut mina memoarer

det säger sig självt
varför
jag inte vill upprepa
mitt liv
inte heller
upprapa det

inte ens en dagbok
skulle göra mig glad

men dikter
och romaner
i sagans lögnens och
sanningens gemensamma
närområde
är en allmänning
jag gärna går barfota i
och skrapar av fötterna 

Lennart

enkelspårig

 
skriver inte för livet
men
som om det gällde livet

känner hur jag
snabbt förenklas
och förenklar

sista biten
enkelspårig

som den första
i min barndom

tuff tuff

Lennart

 förfäras ej

 
förfäras ej du lilla hop
sjöng man förr
och behövde väl det

nu är hopen större
och förfäran mindre
men sjunger gör man

hellre än bra

alltid är det något
som inte stämmer

Lennart

sista lyftet

 
som en skadad fågel
driver jag
allt snävare
in emot mitten

där allting
en gång började

och allting
en gång slutar
*
är min egen slinga
stigande i
termikens uppvind

svävande lätt
i horisontlösa
landskap

de inre ropen
efter mening
behövs inte

det sista lyftet
väger tyngst
i min tanke

Lennart

raksträckan 

 
raksträckan
smalnar längst fram

ser ut som kanten
på en ramp
för skateboard

där ska man volta
försvinna
i det blå

där
bakom
har jag
ännu
inte varit

hur lång tid
har jag på mig 

 det luktar nedlagd gruva

 
i skogens djupaste dunkel
där riset knastrar under skorna
går kalla stråk
mellan torra stammar

det luktar nedlagd gruva
och svagt av kåda och
ruttet gräs

vattenytan därnere
är stilltjock
av många års pollen
skräp och löv

man ser det i
liten teaterkikare

hur naturen spelat ut
sina roller
i säsongernas fyra akter

i skogens djupaste dunkel
i de kalla och varma stråken

där det luktar från nedlagd gruva

sommarpoesi

lupinerna står
i examenskorridorerna
snart invaderas
alla ängar
och dikeskanter

de blå och vita
anemonljusen har
börjat slockna
men nu har vi
doftande hägg
konvaljer utan avsked
och
rosor rosor rosor

syrenernas vita
och lila dofter
i systerbuskar

lekande fjärilar
över ängarnas löften
syrsornas stämövningar

den söta doften
av insjövatten
dammet
över torra åkrar

den lediga mjuka viden
den doftande enens
ljusa nygrönska

en morgonspindlad
måbärshäck
bråttom
med sin sommarväv

dra din anda djupt
och njut av livet

Arioso

 
havets alla orglar
öppnar sina pipor

vibratobrus
när ytans vågor
kniper
över runda bottenstenar
i klucksunden

pianissimo och glissandon
runt atollernas lavaringar
koraller glimmar
i lagunerna

mörka pedaltoner
genom
rymdens bröstkorg

etyder prövar
landskapens
kullar och hyggen

i blåsvarta molnet
blinkar vita sticknoter

säckpipor och
hesa fagotter mullrar

det regnar överblivna
sextondelar som aska och snö

blixtsamtalen
mellan molnen
staccato o legato

som krig och fred
mellan folken
på jorden

naturens kombattanter
är överlägsna
och sluter alltid
villkorslös fred 

MOTVIND

 
det är som om vinden
tog med sig något
när den bakifrån
svepte igenom mig
i medvinden

jag är för snabbdriven
för att märka vad
men när det blir stilla
och lugnt
känner jag att kroppen
ilat ifrån anden
allt bar iväg för lätt

så vände vinden
gav motståndet tillbaka
och allt blev som förut

nu är behovet av stöd
tillbaka
och livet ser
nästan verkligt ut

 sommarbön

 
ber skogarna bevara
sitt gröna lugn
med nysyre
för stresslungor

ber gläntorna bjuda
sina leenden
i lyckliga
åkerkanter

ber dungarna öppna
sina gömslen
för skygga
förälskelser

ber himmelen hålla
sina blåa urklipp
uppdaterade
i molnens glidvatten

ber åkrarna gulda sig länge
och solen silvra
sitt havssalt
över spegelbanden
vid horisonterna

ber kärlekens vindar
fortsätta blåsa
genom våra öppna burar

vi andas då vidare

barfotatid

 
inte visste jag
att våren
spelar näckens polska
med istappar i skägget

inte visste jag
att sommaren
har vintergator
och blixtanfall

inte visste jag
att höstorglarna
spelade sonater
i norrskenet

inte visste jag
att vintern
har sitt språk
och sommaren sitt
*
men nu vet jag
nu bläddrar glädjen
i årstidernas
allsångshäften

och störst är sommaren
och kort             Tomas
javisst
men vi ska tänja ut den
i en lång korridor
genom årens långa rad
av kedjehus

där ska vi jogga
leka och älska

i en evigt blåhimlad
barfotatid
*
och havet
omger oss